Dela med er!

Dessutom kan ni ju dela med er med mina artiklar via mail, twitter och FB på ikonerna nedanför inlägget. Inte lika nytt, men ändå nytt. Hoppas att det kommer väl till användning!

Nu finns Bloggen på Facebook!

Bloggen har gett sig ut i cyberspace på riktigt denna gång efter för drygt ett halvår sedan gett sig ut på teitter finns det en facebooksida:
http://www.facebook.com/pages/NFL-Bloggen/#!/pages/NFL-Bloggen/122383994500102

Eller sök bara på NFL-Bloggen...

Like på den eller?

The end of an era (Fisher får foten)

Igår natt möttes vi av en rejäl silly season-surprise. Tennessee Titans har gett Jeff Fisher sparken. Efter 16 säsonger i klubben. Titans blixtinkallade till presskonferens då SI.com börjat luskat i förhållandet mellan parterna.

"We will be forever appreciative of Jeff Fisher’s leadership and accomplishments through his time with our franchise. We reached some of our greatest heights and experienced some unforgettable moments during his tenure. After the season was complete, we had numerous discussions on the direction of the team and were pleased that we were moving forward with Jeff at the helm. Since that time, it became evident that consensus was increasingly hard to find and reality wasn’t matching the vision we discussed. It is unfortunate that this decision is coming at this juncture, but we believe that we have reached the point where change is in the best interest of both parties. We will start the head coaching search tomorrow. We expect to talk to a broad and diverse group of candidates. We are confident the coaching pool still has a number of quality candidates that can lead our football team." var klubbens uttalande i går.

Tennessees lokala blaska rapporterar om att Fisher, som hade befogenhet att signa coacher, hade förlängt kontraktet med många av sina coacher med ett år redan i december. Han väntade dock till nu att berätta det för klubben. En av dessa coacher, DC Chuck Cecil, fick sparken förra tisdagen. En coach som Titans uppenbarligen inte hade planer att fortsätta med men som man nu måste betala. Det har varit kaos i Titans coaching staff. DL-coachen Jim Washburn skrev på för Eagles och RB-coachen Craig Johnson skrev på som QB-coach för Vikings. Fisher har uppenbarligen missbrukat sin makt, han har signat fast de personer han själv känner för och inte valt att förlänga med de coacher som sitter på poster där han vill ha in sin son Brandon. Helt ohållbart naturligtvis.

"I want to thank Mr. Adams and the organization for a special 17 years," sa Fisher "I can’t thank the fans enough for the support they showed us through the years; it has been a tremendous experience. We all did our very best and I think I can look back with fond memories and be very proud of what we accomplished.I want to wish the organization, the current players and the fans nothing but the best in the future."

Trots att den 52-årige Fisher är känd för att kallas "Coach .500" eller "Coach Ocho" så har han ändå nyligen vunnit en kamp med Titans QB Vince Young. Fisher och Young har inte dragit jämnt de senaste fem säsongerna då man värvade Texans stjärna -06. Officiellt stöttade Fisher Young, fram tills dess att situationen exploderade i mitten av november. Young kastade sina axelskydd och annan utrustning upp på läktaren för att sedan hamna i en het diskussion med Fisher i omklädningsrummet. Detta efter en övertidsförlust och en skada som avslutade säsongen för QBn.

RB Chris Johnson sa redan i onsdags på Hawaii, där han tränar inför Pro Bowl, att han inte trodde att Fisher och Young skulle kunna arbeta tillsammans efter "it hit the fan", som han uttryckte det. Men CJ2K blev som alla andra överraskade av gårdagens nyheter:
"It was a situation where I thought it was going to be one or the other -- Vince Young or coach Fisher -- with at the end of the day both being out the door. So it's a crazy situation, something I really didn't expect to happen."

Trots att nu Fisher fått gå så vet jag inte om Young kommer att överleva i Titans.

Titans GM hade lovat att antingen tradea eller släppa Young. Men detta var dock i samband med att man låg i förhandlingar med Fisher. Jag tror därför inte att det är situationen med Young, eller Fishers maktmissbruk som fått honom att gå. Jag tror helt enkelt att han begärde för mycket i löneförhandlingar.

Men förhoppningsvis kommer det ut mer detaljer under dagen. Titans har lovat att ge ytterliggare en presskonferens.

******

Vilka tränare är då uppe för diskussion att ta över nu när Titans byter tränare för första gången sedan flytten från Houston?

- Mike Munchak, lagets OL-coach, känns som en favorit. Han är en av ägare Bud Adams favoriter.

- Det snackas om Saints DC Gregg Williams. Han var Fishers DC i Titans i tio år mellan 1990 och 2000. Han och Adams kom bra överens.

Men en coach kommer inte att kosta. Man vill inte lägga ut dyra pengar då CBA-avtalet är osäkert och en strejk är på väg att utbryta. Mitt tips är att man kommer att sikta in sig på lediga coordinators och assiterande tränare att ta över som head coach.

******

Bara en enda tränare i USAs fyra stora sporter har varit längre på posten än Fisher i Titans. Det är NBA-laget Utah Jazz tränare Jerry Sloan. Andy Reid i Eagles är nu den NFL-coach som coachat ett och samma lag längst med sina 12 år.

******

Fisher har coachat mer NFL-matcher för ett och samma lag än samtliga i historien utom sex Hall of Fame-coacher. Han är den tredje bäste coachen i dagens liga vad det gäller vunna matcher med sina 147 vinster. Bara Bill Belichick (176) och Mike Shanahan (160) är bättre.

Sedan 1999 är Titans sjunde bästa lag i ligan i vinstprocent med 110 vinster och 82 förluster. Man har dessutom spelat sex slutspel under samma period. Med det är man fjärde bästa lag.

Fisher tog ju Titans till Super Bowl år 2000 men Fisher har inte vunnit en slutspelsmatch med Titans sedan man slog Ravens 2004.

En förändring är kanske vad som behövs för att få gamla klassiska Titans på rätt köl igen?

Steelers som väntat vidare.

AFC Championship Game
Pittsburgh Steelers - New York Jets
24 - 19

Ben Roethlisberger gick ner på knä och begravde ansiktet i sin AFC Championship-tröja."I'm goining to enjoy this", sa han senare. Ingen behövde fråga vad han menade. En säsong som började med fyra matchers avstängning är nu en match ifrån att ge honom hans tredje mästerskapsring. Roethlisbergers Steelers vann sin tredje AFC-titel på sex år när man besegrade New York Jets med 24-19 på söndagen och "The terrible towels" kommer återigen att viftas i ett Super Bowl. Steelers går upp mot Green Bay Packers den sjätte februari i Dallas och jag utfördar härmed en varning till Packers D: Se upp! Här kommer ännu ett Big D, i svart och gult och som har en vana att lyfta Vince Lombardi Trophy. Se även upp för QB:n som har en vana att vinna viktiga och täta matcher.



SUPER BOWL XLV
Jag ser framemot Super Bowl. Steelers kommer att utmana favoriten (med 2½ poäng) med omväxlande och svårläst offence som leds av deras QB och RBn Rashard Mendenhall. Man har också ett defence, som leds av James Harrison, som verkligen steppade upp sit game när det gällde mot Jets (med bland annat en sack). Aaron Rodgers kommer att få svettas. Det var Steelers defensiv som satte stopp för Jets oväntat långa slutspelsäventyr, detta då Antonio Brown fångade ett pass och gav sitt Steelers möjligheten att vänta ut klockan.

DET VAR SNABBT ÖVER...
Steelers satte punkt för Jets säsong efter att ha tokdominerat första halvlek och när det var dags för paus så ledde man med hela 24-3. Mendenhall hade då sprungit 95 yards (slutade till slut på 121) varav en touchdown ingick. Jets spelade inte bra alls i första halvlek och i det här skedet av säsongen måste man spela bra en hel match. Steelers däremot, är en bra match ifrån att avsluta säsongen på ett sätt ingen knappast kunde tro i september. Steelers har sex mästerskapstitlar och kan det här. Öppnar man som mot Jets och om Roethlisberger är lite bättre så vinner man i Dallas. Det tror jag.


BENSINEN VAR SLUT
Det kaxiga New York Jets såg ut att ha lämnat kvar allt vad syre, bensin och motivation heter i New England förra veckan. Det var inget trashtalk på hela veckan, trots att man spelade den största matchen för klubben på 42 år. Det var då Jets senast var i Super Bowl. Steelers aggressiva defence hade inga som helst problem med Jets och Troy Polamalu, denna utmärkta strong safetyn, hade inte mycket att göra denna match. I alla fall inte de första 30 minutrarna.
Inte nog med att Jets offensiv svek, lagets defensiv kunde liknas med saloondörrar. Roethlisberger och Mendenhall fick komma och gå som dom ville. New York förlorade därmed sin fjärde AFC-final sedan 1969(vilket var då man sist vann) men det var kanske inte så konstigt med tanke på att man slagit både Mannings Colts och Bradys Patriots borta för att ta sig till Pittsburgh och Heinz Field. Men Jets ska inte be om ursäkt till någon, man har gjort en riktigt bra säsong och man kommer nog tillbaka, ännu starkare, nästa säsong.

ETT FÖR DJUPT HÅL
Pittsburgh var heta redan från start medan New York vaknade alldeles för sent. Sanchez satte visserligen ett 45 yard TD-pass till Santonio Holmes (Pittsburghs Super Bowl-hjälte för två år sedan) och man fick en saftey efter det att Steelers blivit stående på egen mållinje. Men det djupa hål man själva grävt i första halvlek var på tok för djupt för att ta sig upp ur, även efter ännu en TD. Man hade fem poäng upp (19-24) med tre minuter kvar på klockan. Då tappade man bollen och fick den aldrig tillbaka.

Pittsburgh kommer förmdoligen att sakna rookien Maurkice Pouncy i Super Bowl då han var tvungen att utgå på grund av skada. Man har alltså bara en OL-backup när man springer ut för matchen på Cowboys Stadium.

Rekordpubliken på 66 662 åskådare viftade vilt med handdukarna när den feta damen tjöt och det stod klart att "black and gold" återigen skulle spela om Vince Lombardi Trophy. De hoppas givetvis på att få fira ännu en gång. Om två veckor.

Green Bays segertåg fortsätter!

NFC Championship Game
Chicago Bears - Green Bay Packers
14-21

Monstret har visat sig igen. Det fanns en man som stack ut under förra helgens NFC-final. Hans namn var Aaron Rodgers. Nej, inte "back-upen" till Brett Favre utan Aaron Rodgers. Det värsta var att han inte ens spelade på topp men ändå lyckades vara bättre än alla tre QBs som Bears luftade, tillsammans! Han sprang själv in poäng och stod för en viktig tackling när Packers blev klart för Super Bowl!

MOT DALLAS!
Trots att matchen slutade 21-14 så spelade Rodgers nog bra för att hålla Chicago på avstånd. Jag tycker aldrig att dom var riktigt nära. Bears defensiv var helt ur balans större delar av matchen och resten tog Packers defense hand om. Det var lagens 182a möte och insatsen hade aldrig varit högre. Packers vann prestigemötet och får en resa till Dallas. Oavsett vad som nu händer där så har Packers fans "bragging rights" ett bra tag framöver gentemot deras rivaler söderut. Packers får i Dallas möta Pittsburgh Steelers som slog New York Jets med 24-19. Packers är stora favoriter.

JAG ÄR FÖRÄLSKAD...
... i Packers defensiv. Jag vet inte om jag har sagt det förut men vilka karaktäristiska spelare man har, och hur man spelar! Det är så att man blir tårögd. Matchen mot Bears var inget undantag. Hemmalaget hade oerhörda problem att förlytta sig framåt och det blev ju knappast bättre då QB Jay Cutler utgick efter en knässkada i mitten på tredje quartern. Eller hemmapubliken kanske tyckte att det blev bättre, jag vet inte, jag vet i alla fall att de inte var nöjda över Cutlers prestation denna afton. Det hördes. Todd Collins tog över efter Cutler och han hade det ännu tuffare. Det var först med den nästan helt okände backupen till backupen Caleb Hanie som Bears gjorde match av det hela. Hanie ledde Bears i en drive som minskade Packers ledning till 14-7.

TRE RAKA BORTA, INTE VANLIGT.
Green Bay Packers har haft en lång väg till Dallas och Super Bowl XLV då man inte fått spela hemma en enda slutspelsmatch hemma på Lambeau Field. Endast tre lag har lyckats göra det Packers lyckats med i år. Att vinna tre raka bortamatcher i slutspelet för att ta sig till Super Bowl:

• Först ut var New England Patriots säsongen 1985/1986 (Super Bowl XX). Där man först slog NY Jets borta i WC-matchen (26-14) för att sedan slå #1-seedade LA Raiders i divsional round (27-20). I AFC-finalen slog man Miami Dolphins med förkrossande 31-14 på M.O.B. Man FÖRLORADE dock Super Bowl XX mot Bears i New Orleans.
  
  
• 2006 minns vi alla hur Steelers VANN Super Bowl XL (även om vi kanske minns Rolling Stones värdelösa halvtidsshow, för övrigt första halvtidshowen med fem sekunders delay efter Janet Jacksons misstag året innan). Men ni kanske inte minns att Steelers var sjätte och sista lag i AFC att gå till slutspel. Väl där hann man med att slå Bengals (31-17), Colts (21-18) och Broncos (34-17) innan man pissade på Seahawks i Detroit.
  
  
• Senast ett lag vann tre raka bortamatcher i ett slutspel och tog sig till Super Bowl var faktiskt så sånt som säsongen 2007/2008. Ni minns väl Patiots? De var en match ifrån att gå obesegrade en hel säsong, man hade redan tryckt upp tröjor inför Super Bowl XLII där man skulle gå upp mot Giants. Ett Giants som slagit Bucs (24-14), Cowboys (21-17) och Packers (23-20, på övertid), samtliga på bortaplan. Giants stoppade Patriots segertåg och VANN överraskande Super Bowl XLII! Inlägg efter den matchen: http://swenfl.blogspot.com/2008/02/skrllvinst-i-superbowl-ingen-perfect.html
  
  

HANIE KRÄVDES FÖR ATT VAKNA
Jag skrev ju här ovan att Hanie var den som fick Chicago på rätt köl igen och han hade dessutom en chans att utjämna, detta efter att Bears defensiv äntligen fått stopp på Packers giftiga offensiv. Men oturligt nog så kastade han bollen rakt i händerna på Packers DL B.J. Raji som sprang 18 yards till endzone för en touchdown. Packers ledde därmed med 21-7. Men Hanie skulle få sin revansch. Han kastade ett 35 yard långt pass till Earl Bennett för en touchdown med 5 minuter kvar. Bears tvingade Packers till en punt och fick tillbaka bollen med mindre än 3 minuter kvar att spela, Hanie tog Bears till Packers 29 yard line men väl där kastade han en fourt down interception till Sam Shields - rookiens andra interception för kvällen.


HAN ÄR REDO
Aaron Rodgers är redo. Redo för den stora matchen. Även om matchen mot Bears inte var hans bästa. Han kastade två interceptions och gick för 244 yards - en besvikelse i mina ögon. Det säger en hel del på vilka krav man redan ställt på honom efter några helt makalösa insatser de senaste veckorna. Men så som han spelade i första halvleken mot Bears visar att han mycket väl kan slå Steelers på egen hand. Så länge som den egna defensiven fungerar. För trots att Bears satte en jävla fart i början så hade man inget, absolut ingenting, att komma med!
Passet innan Packers andra touchdown var som taget ur skolboken. Brandon Jackson lurade Brian Urlacher på en färd på djupet och Rodgers hittade en rätt öppen Jordy Nelson. Ännu ett underbart spel av Rodgers som har spelat utomjordiskt bra sedan han ådrog sig hjärnskakningen i mitten på december. Något som än mer visar på vilken karaktär killen har var när han råkade kasta bollen till just Brian Urlacher som snabbt vände på klacken och satte iväg mot Packers endzone. Rodgers snappade upp sitt misstag blixtsnabbt och istället för att hänga med huvudet som vissa andra QB (läs Peyton Manning eller Jay Cutler) så sprang han ikapp Urlacher och tacklade ner honom. Han räddade därmed en säker TD för Bears. Otroligt imponernade!

Jag håller på Packers i Super Bowl. Jag håller på Aaron Rodgers och jag håller på Packers defense!


Förlåt alla cheeseheads att jag håler på i SBXLV och därmed jinxar bort en seger men jag kan inte hjälpa det...

3 TD-pass från Sanchez när Jets slog Patriots!

Divisional Round Game
New England Patriots - New York Jets
21-28

Shonn Greene stod för en kaxig målgest då han använde bollen som huvudkudde i smaband med Jets sista touchdowns i denna oerhörda skräll. En skönt klimax efter en vecka av tjafs, skryt och gränsfall till mobbning, främst från Jets-spelarnas sida. Just därför var det på ett sätt skönt att man kunde visa att man är mer än bara elaka ord och psykningar. Rex Ryans högljudda flock av testoteronstinna uppkäftiga unga män ska nu spela sin andra raka AFC-final efter vinst mot Patriots med 28-21 på söndagen. Jets är AFC-final igen. Enda skillnaden är att i år tänker man vinna.

DET VAR AVGJORT REDAN I PAUS.
Mark Sanchez kastade som sagt tre touchdownpass och Jets, som alltid, giftiga defense sackade Tom Brady hela fem gånger i den mest hyoeade matchen under divisonsrundan (även om jag själv tyckte Ravens@Steelers smällde betydligt högre på förhand). Men en hel vecka av tras talk bidrog till hypen. Jets hade en ofattbar ledning med 14-3 på Gillette Stadium när det var dags för halvtidsvila. Men hemmalget kom tillbaka, först genom ett kort pass från Brady till Crumpler följt av en 2-point conversion. Patriots hade 11-14 och bara tre poäng upp med en quarter kvar att spela.

De resterande drygt tio minutrarna av sista kvarten blev ett riktigt ställningskrig. Inte förrän med två minuter kvar av matchen kom nästa poäng. Brady och co. kom inte till endzone och man var tvungen skicka in Graham för FG. 21-14 till Jets. Då satte Shonn Greene in nådastöten. Bara drygt 30 sekunder efter Pats FG sprang han för 17 yards till touchdownen som satte spiken i Patrioternas kista. Matchen var inte över men två touchdowns på 1½ minut klarar inte ens Tom Brady. Man lyckades att snygga till siffrorna med Bransch TD med typ 20 sekunder kvar men förlusten var ett faktum.

REDAN EN REKORDMAN
I hans andra år så har Mark Sanchez redan två av de fyra bästa passer ratings i Jets slutspels-historia:

Chad Pennington (2002)	vs. IND	142.0
Mark Sanchez (2009)	vs. CIN	139.4
Pat Ryan (1986)	vs. KC	127.4
Mark Sanchez (2010)	at NE	127.3

-- ESPN Stats & Information

Jets coach sa innan matchen att han skulle coacha i Super Bowl. Det hoppet lever fortfarande och skulle det gå vägen skulle det vara New York-lagets första Super Bowl-framträdande sedan 1969! Även då hade man en riktig "loudmouth" i laget. QBn Joe "Broadway" Namath. Rex Ryan har gång på gång försökt övertyga pressen om att årets Jets minsann är av SB-kaliber, något som irriterat allt från motståndare till ägare och de egna fansen. Förra veckan passade han även på att säga att det här var en match som avgjordes mellan honom och Bill Belichick. Det blev det kanske också. Antonio Cromartie sa några väl valda ord om Tom Brady, Ryan valde att inte straffa sin CB. Wes Welker ville vara rolig och drog paralleller till Rex Ryans fotfetisch under en intervju på torsdagen, Belichick satte honom på bänken. Kan ha avgjort matchen. Förmodligen inte, men det kan ha avgjort matchen. Man sätter inte Bradys favoritreciever på bänken i ett slutspel...

DÅLIGT DEFENSE!
New York Jets tog 66 yards på 17 löpningar i mitten av fältet och Patriots hade återigen problem med att stoppa motståndare som väljer att springa på insidan. Det har utan tvekan varit Patriots akilleshäl den här säsongen.

...MEN HELVETE VAD DOM GNÄLLER!
Patriots Deion Branch var riktigt frustrerad efter matchen och gjorde allt för att ta bort det fina ur Jets vinst:
"I'm not embarrassed. I'm just frustrated, the embarrassing part came from a few classless [Jets] guys after the game. There were a lot of classless things that went on after the game ended. Didn't you see it?" sa han till en reporter på plats och fortsatte:
"You've got to go back and watch it. Pretty classless stuff.

Jag förstår inte vad han menar. Jag ser ingenting som ser oförskämt och respektlöst ut. Patriots var stensäkra på att ta hem det här, det syntes redan på avsparken. När de väl började tänka "Oj fan, vi kanske kan förlora det här" så var det redan för sent. Man spelade långt under sin normala nivå och underskattade sitt motstånd. Det straffade sig. Jag antar att det är av just den anledningen Branch är förbannad. Man var ett bättre lag på alla punkter, spelade skit och förlorade. Jets vann och firade som man firar alla derbyvinster i alla sporter. Med att jubla lite högre än vanligt...


Jag höll på Patriots. Jag ville inget mer än att se en matchup mellan Tom Brady och Aaron Rodgers i Super Bowl. Världens just nu bästa atleter i världens största final. Det hade smakat mumma. Men jag kan ändå inte undgå det faktum att jag gillar skrällar, speciellt en som utförs på det här sättet. Med allting runt omkring.

Ingen, absolut ingen, trodde på Jets före matchen. Utom Jets själva. Det räckte för att slå grundseriens bästa lag!

Noterbart:

• Patriots hade åtta raka vinter inför den här matchen.
• Jets har slagit klubbrekord i antal bortavinster under en säsong, 8 stycken.

Ett humant derby.

Chicago Bears safety Chris Harris joggade av plan tillsammans med Packers Donald Driver efter lagens möte förra månaden. "I said; 'We'll see y'al in Chicago in the NFC Championship Game. I had a feeling that they would make it. I was very confident in what we could do, so we got that rematch". Jag ser verkligen fram emot Bears-Packers 3.0:
Det är en match mellan två lag som verkligen hittat formen i slutspelet. Packers har vunnit fyra raka matcher med kniven mot strupen, fyra matcher som betydde vinna eller försvinna. Bears har å andra sidan gjort 35 poäng eller fler i fem av lagets sex senaste matcher.

Det är mycket historia bakom detta möte. Bears och Packers har mötts 181 gånger, och första mötet dateras till 1921. Bears har vunnit 92 matcher, Packers 83. 6 matcher har slutat oavgjort. Dessutom vann Bears den enda match då lagen mötts i slutspelet. Trots all historia och långa rivalitet så blir jag väldigt överraskad om jag får se trash-talking i den form och intensitet som var mellan Steelers och Ravens. Man är till och med långt ifrån de hot spelarna i Jets och Patriots uttryckte mot varandra. Något sådant kommer inte att ske inför den här matchen.
Packers och Bears är bittra divisionsrivaler och mellan fansen brukar det hetta till (En "hata packers"-ramsa gick runt större delar av andra halvlek på Soldier Field i söndags). Men spelarna känner inget hat emot varandra. Inte vad jag har märkt eller kunnat se under de år jag följt NFL. Spelarna möts före och efter match för att snacka med varandra och det ser ofta ut som en släktträff. Aaron Rodgers har många gånger sagt hur tacksam han är över att det var Jay Cutler som hälpte Rodgers bror att acklimatisera sig på Vanderbild University. Cutler har erkänt att han skickade ett långt gratuleringssms till Rodgers efter Packers vinst mot Falcons. Det värsta jag har läst uttalas om matchen från en spelare är vad Urlacher sa efter matchen mot Seahawks:
"It's our closest rival. They're right up the street, so it's a big deal. We have a lot of history with them. I think it's the oldest rivalry in NFL history, so it's a big deal. We don't like them. They don't like us. I'm sure there's going to be a lot of hype around this game building up to it."

Jepp, hype kommer det att vara om det inte redan är det. Det här kommer att bli riktigt stort för fansen och media gottar sig redan. Men trots hypen och historien mellan lagen så får vi alltså inte uppleva den lite töntiga verbla fighten under förra veckans AFC-matcher. Man hatar helt enkelt inte varandra. man respekterar varandra och varandras organisationer.

Egentligen är det rätt skönt. Wes Welker underhöll nog några barnsliga journalister och fans med sin gliringar till Jets coach Rex Ryan om hans fotfetish och Terrell Suggs glade nog de egna fansen med sin t-shirt. Hur som helst, i slutspelet är det matcherna som står i fokus. I alla fall för mig. Även om just Ravens-Steelers gick och blev riktigt nasty både på och utanför plan. Jag tror spelarna i både Packers och Bears känner likadant. Man vinner ingenting på att göra sin motståndare till åtlöje på annat sätt än via bra spel. En matchup som alltså bådar för en riktigt bra match men som kommer att sakna allt vad "mind-games" heter.

FOX slickade sig garanterat om sina feta republikanfingrar då de fick Bears-Packers. Olyckligtvis för dom så händer inte alls speciellt mycket utanför planen. Lagen respekterar varandra för mycket. Inget kommer att ändra på det. Det här är en match som enbart kommer att avgöras på fotbollsplanen.

Det här är ett humant derby.

Derby i NFC-finalen

Divisional Round Game
Chicago Bears - Seattle Seahawks
35-24

Ligans äldsta (?) derby har fått ytterliggare en aspekt. Vinnaren får spela Super Bowl.
"It's a big deal. We have a lot of history with them," sa Bears LB Brian Urlacher om sina motståndare efter vinsten mot Seattle. "We don't like them, they don't like us."

Jay Cutler sprang för två TDs och passade för två då Seahawks var chanslösa i söndagens tidiga match. Bears hann gå upp till en 28-0 ledning, mot den första divisionsvinnaren med ett losing record. Just därför känns Bears väldigt svårbedömda. Var står dom egentligen?
Det kommer vi garanterat att få veta då de möter ligans hetaste lag på söndag, Packers. Ett Packers som redan slagit #3-seeden och #1-seeden detta playoff. Finns ingen anledning till attt tro att de inte kan slå Bears också.

SUPER BOWL SHUFFLE
Sist Bears vann Super Bowl så gjorde Pinky QB, Sweetness och Samurajen "The Super Bowl Shuffle". Det var 25 år sedan. Det är svårt att jämföra dåtidens vilda Bearsgäng med dagens, nästan helt omöjligt och jag avstår därför. Dagens Bears måste skapa sin egen historia, och vad passar då bättre än Packers hemma på söndag? Det här kommer bli den största matchen i Chicagos historia, man har varit i Super Bowl och vunnit, men man har aldrig mött Packers på en match om NFC-titeln. Då har ändå lagen mötts 182 gånger! Inget lag kommer att vilja förlora, man vill inte skicka värsta rivalen till Super Bowl.

CUTLER ÄR ETT HOT
Jay Cutler blev den andra QBn i NFLs historia att kasta för två och spinga in två touchdowns i en slutspelsmatch. Endast Otto Graham har åstadkommit den bedriften (på 50-talet). Bears vann mycket på grund av Jay Cutler, även om det var mot kasst motstånd. Men med hans improviserade run till en 9 yard TD visar han än en gång världen att han är en jävel på att springa. Han kommer att bli ett hot mot Packers som måste vara på tå hela matchen, Cutler ska inte få utrymme. Några som däremot inte improviserade utan istället spelade tight och disciplinerat var Bears defence. Man fullständigt stängde ner Seahwks offensiv som lyckades göra 41 poäng på Saints veckan före. När Seahawks väl började göra poäng var matchen sedan länge avgjord. Chicago Bears spelade som ett lag. Cutler spelade sin första slutspelsmatch sedan high school (!) och han visade inga tecken på att svinga bollar runt om sig som han har haft en tendens at göra under sin fem år långa NF:-karriär. När handessutom självsprang in en TD till 21-0 hade nog alla tankarna på matchen mot Packers.

Ingen har trott på Bears den här säsongen och man får ingen respekt alls av varken experter eller vanliga fans. Men trots att man inledde 4-3 så har man lyckats hitta spelet och sin egen identitet. Man hade säkrat slutspelplatsen som en av de första lagen i hela ligan, med två matcher kvar att spela och man spelar på söndag sin första NFC-final sedan 2006. Till skillnad från Falcons och Steelers så visade inte Bears några som helst tendenser till att man hade rostat ihop under byeveckan, men Seahawks sög ju visserligen...

OTÄCKA SITUATIONER
Några riktigt otäcka situationer uppstod under matchen som blev avbruten två gånger då sjukbilen kom in på planen för att fixera spelares nackar. Båda skadorna drabbade Seattlespelare. Den värsta situationen drabbade John Carlson tidigt i första quartern som försökte undvika att bli tacklad och skulle hoppa över en dykande Bearsförsvare. Olyckligtvis kommer han inte nog högt och tacklingen träffar honom lågt när han är i luften. Carlson landar i betongen, utanför plan, med huvudet före. En situation som såg riktigt otäck ut på reprisbilder. Lyckligtvis så kunde han röra på armar och ben.
Seattle förlorade också CB Marcus Trufant som utgick med en huvudskada i en otäck kollision med Kellen Davies knä. Hans nacke fixerades men även han kunde röra på både armar och ben Båda spelarna blev kvar i Chicago för vidare observationer, och sägs nu vara "under omständigheterna OK".

BEARS AVGJORDE TIDIGT
Chicago hade avgjort matchen efter fyra innehav då man hade gjort tre touchdowns. Samtidigt tokdominerade Julius Peppers och Urlacher i defensiven. Den oerhört kvicke TEn Greg Olsen imponerade oerhört, speciellt på hans TD i hemmalagets tredje offensiva drive. Lägg till Cutlers två TDs och Taylors dito så har du en ointaglig ledning. I alla fall med tanke på hur matchbilden såg ut.

"Hoppet" om att få se ett .500lag i Super Bowl är därför borta, trots att Matt Hasselbeck kastade för tre touchdowns i sista quartern. Det var dock då Bears hade helt slutat spela för Hasselbeck kommer inte undan med godkänt i den här matchen. Han kastade bort på tok för mycket och fattade oerhört dumma beslut.

Bring on the Packs. Senaste lagen möttes i playoffsammanhang var 1941 (!), då vann Bears komfortabelt. Lika enkelt blir det inte denna gång. Packers är stora favoriter enligt alla spelbolag. Ja, Packers är faktiskt favoriter att ta hem alltihopa!

Vi blickar framåt mot en spännande NFC-final. Missa inte min Preview inför den matchen. Publiceras på lördag.

Noterbart

• Cutler är den andra QBn i ligans historia att ha två passing TDs och två rushing TDs i en slutspelsmatch...
  
• ...Otto Graham gjorde det två gånger. För Cleveland. 1954 och 1955.
  
• Cutler var 15/28 för 274 yards, men blev sackad tre gånger...
• ...Hasselbeck gick 26/46 för 258 yardsmen blev bara sackad två gånger.

Aaron Rodgers är faktiskt en av de bästa!

Direkt efter matchen var det vanliga snacket igång igen. Det snack som oftast kommer från folk som antingen är blinda eller bara dumma i huvudet, det lät ungefär så här: "Aaron Rodgers gjorde sin livs match när Packers skrällvann mot Atlanta". Men kom igen. Vi som har sett Rodgers, i alla fall de senaste två säsongerna, vet att Rodgers har hållit den här nivån bra länge. Den här pinsamma diskussionen som råder kan dock leda till att Rodgers prestationer tonas ner.

Men vill du debattera om Rodgers är en av de allra bästa i ligan så gör det. Men glöm inte bort att Rodgers, i princip på egen hand, tagit Packers till conferencefinal och han har stått för två av tidernas bästa slutspelsmatcher från en enskild individ. Mot NFCs bästa lag under grundserien satte han 31/36 pass. Här följer mer imponerande statistik från matchen:

• Han satte samtliga av sina third downs.
  
• Hans 86.1 i passningsprocent är den femte bästa i ligaslutspelets historia.
• Han är en av bara 15 QBs att lyckas med 31 passningar eller fler.
  
• Han är en av bara 21 spelare att kasta för mer än 360 yards i en slutspelsmatch.
  

Rodgers var helt otrolig och hela offensiven blev det med honom. Man har hittat momentum cid helt rätt tidpunkt av säsongen. Man går på alla cylindrar. Fortsätter det så här så bli Packers väldigt svårslagna. Egentligen bryr jag mig inte speciellt mycket om Rodgers står på samma pedistal som Roethlisberger, Brees, Manning och Brady, det enda viktiga är att Rodgers förser Packers med chansen att vinna Super Bowl med sitt gudomliga spel. Packers får möta Bears i NFC-final, Bears som har imponerat på mig mest under säsongen i NFC (om man bortser Packers sista veckor). Men det är nog ingenting som Packers för man vet med sig att man har det som betyder allra mest: En QB av högsta klass som verkligen kan prestera när pressen är som hårdast. Aaron Rodgers har en passer ratin på 134.3 under årets slutspel och har passat fram till sex touchdown. Mot Falcons ledde Rodgers i fyra scoring drives, vardera över 80 yards. Men det mest imponerande var att se honom in action, hur han rör sig i fickan. Han måste ju ha snurrat sig bort från fyra-fem sacks!

Vem som än stöter på Packers hädanefter i slutspelet bör överväga att skicka iväga extra pass-rushers. För när Rodgers går upp emot fem pass-rushers eller förre så dominerar han. Men Rodgers var inte helt nöjd över sin insats mot Falcons, han rankade den som "trea eller fyra" och rankade en match med med sitt collegelag högre (han satte 23 raka pass). Men tyvärr Rodgers, en collegematch är inte ens i närheten att vara mätbart med pressen som infinner sig då du starter en match i NFL-slutspelet.

I 18 av de senaste 20 säsongerna har NFCs #1-seed vunnit sin match i divisionsrundan. Men Packers är inget typiskt lag som en #1-seed får möta i sin första match. Det Packers vi såg i lördags är, i min värld, jätteheta favoriter till att spela Super Bowl. I omklädningsrummet efter matchen mot Falcons kunde man bara höra hur spelarna i Packers var fascinerade av Rodgers match:

"The man is awesome" /Driver
"When he has time, it's almost like they can't stop us" /Josh Sittonsaid guard Josh Sitton.
"We're a championship-caliber football team" /McCarthy

Utan Rodgers hade man inte varit ett "championship-caliber football team".

Att folk fortfarande tvivlar på hans förmåga är för mig en gåta.

Aaron Rodgers förndedrade Falcons!

Divisional Round Game
Atlanta Falcons - Green Bay Packers
21 - 48

När Aaron Rodgers klev av planen efter ännu en vinst i en slutspelsmatch, gick ramsan "Go, Pack, Go" varm på läktarna. Man spelade inte på Lambeau Field men det lät som det. Och det såg ut som man spelade hemma också., Rodgers passade till tre touchdowns och sprang in ytterliggare en på egen hand då Packers slog topseedade Atlanta natten till söndag.
Rodgers kastade för 366 yards och ledde Green Bay till den högsta poängen i klubbens slutspelshistoria. Packers är nu bara en bortamatch från att lyckas med deras osannlika saga att gå från sjätte seed till Super Bowl. Det ser ut att vara fullt möjligt med tanke på hur bra Rodgers spelar just nu. Han kommer att leda sitt Packers i NFC-finalen mot Chicago Bears på söndag kväll:
"This probably was my best performance -- the stage we were on, the importance of this game," sa Rodgers och han hade en bra natt. Han gick 31/36 och hade mer yards än vad Brett Favre - som han ersatte i Packers - någonsin mäktat med i en slutspelsmatch!
Efter att ha slagit ut Michael Vick och Eagles i Philadephia för att sedan utdominera Falcon och Matt Ryan håller Rodgers på att skapa sitt eget arv i Titletown. Green Bay satte 35 raka poäng (inklusive en imponerande interception return av Tramon Williams) och den 70 000 man starka hemmapubliken var i fullständig chock när Falcons låg under med 28-14 i paus. Packers kunde ha lämnat punter Tim Masthay hemma, han behövdes inte. Matt Ryan däremot, hade en bedrövlig eftermiddag. I två slutspelsmatcher är "Matty Ice" 0-2 med sexturnovers och en safety...

HAN ÄR RÄTT BRA DEN DÄR RODGERS.
Aaron Rodgers hade den nästa högsta comp% i en match där QBn passat över 300 yards. Han slog Peyton Manning som hade (81.8 i WC.matchen 2004 och 84.6 i WC-matchen 2003). Rodgers hade 86.1% och den enda som har en bättre statistik är Kurt Warner fårn Cardinals WC-match 2009.

Falcons gick in i slutspelets som NFC #1-seed för bara andra gången i klubbens historia. Men historien upprepade sig från senast (1980). One and done så att säga. Dom undrar nog fortfarande i Atlanta vad det var som hände. Jag kan förklara. Aaron Rodgers hände. Han satte den sista spiken i kistan då han öppnade andra halvlek med en 80 yards drive som han själv avslutade med att springa in en 7 yards touchdown. Då stod det 35-14 till gästerna. När han sen i slutet på Q3 ledde Packers till ytterliggare en poänggivande drive lämnade tusentals rödklädda fans arenan. Bedrövligt egentligen. Att man inte ens orkar sitta kvar och se den sista kvarten av en säsong som egentligen har varit helt sagolik för Atlanta, men som avslutades med en gröngul mardröm. Det gick inte att stoppa Rodgers som dissekerade Falcons försvar. Gång på gång viftade han lite på höften eller vek undan med axeln för att undvika rushers, gång på gång fick han oerhört mycket tid på sig att hitta öppnande passningar. Det är nästan som om han hade ett extra par ögon i nacken.

BÄST DÅ MAN PACKAR
Som QB för Packers har Rodgers dirigerat två av de tre högsta poängprestationerna av ett bortalag i slutspelts historia. 2009s WC-match då man stod för 45 poäng och nu i lördags då man gjorde 48. Det enda laget som slår detta är Bears som vann NFL-finalen med 73-0 borta mot Redskins 1940.

PRECIS SOM VÄNTAT. MEN JAG HADE INTE RÄKNAT MED RODGERS.
Precis som jag förutspådde i min preview så valde Rodgers att skicka mycket boll mot Chris Owens. Owens blev dömd för två penalties i desperata försök att sakta ner Rodgers och han djuptgående recievers. Men ingen gjorde speciellt mycket alls för att försöka stoppa Rodgers. Visserligen så var det ju Falcons som tog ledningen i matchen, men olyckligtvis är ju reglerna sådana att man måste ge bollen tillbaka till motståndarna. Och motståndarna för kvällen hade ju Aaron Rodgers. Inget hade kunnat stoppa #12 denna kväll. En 81 yards gjorde att gästerna kunde kvittera. Men det stod bara lika i tio sekunder för på efterföljande kickoff stod Eric Weems för den längsta returen i NFLslutspelets historia. 102 yards till TD. Sen var det färdiglekt. Rodgers behövde sju spel för att ta laget 80 yards till en TD efter ett perfekt sista pass till James Jones. Då var återstod det 50 sekunder av första halvlek och det var fortfarande match. Packers ledde med 7.

IDIOTISKT CALL
Atlanta hade chansen till ett field goal före paus men i sista passet, då Ryan skulle ta Falcons bara några yards närmare blir han sackad då 10 sekunder återstod. Atlanta blir tvungen att nyttja sin sista timeout. Men istället för att skicka in Matt Bryant för ett FG-försök på 53 yards ville coach Mike Smith ta sig lite närmare. Otroligt dåligt play calling. Packers förstår ju givetvis att Matt Ryan måste kasta bollen nära sidlinjen för att få stopp på klockan. Tramon Williams läser spelet perfekt. Kliver upp framför Roddy White plockar ner bollen, skär in i mitten sen var han borta. Hans 70 yard långa interception return avslutar halvleken. Efter det är det historia. Efter det är det bara utför för hemmalaget.

Andra halvlek kunde liknas med ett enda långt segervarv från Packers sida och de tappra cheeseheads som befann sig på plats kunde snart klättra ner på den nästan tomma läktaren för att komma närmare och gratta sina favoriter till vinsten.

Noterbart:

• Packers RB James Stark följde upp sina 123 yards mot Eagles med 66 yards på 25 mottagningar.
  
• Falcons åstadkom bara 45 rushing yards
• Matt Ryan blev sackad fem gånger
  
• Packers var 8/10 i 3rd down conversion...
  
• ...Falcons var bara 3/10

Ravens kan inte vinna med Joe Flacco!

I NFL är det vida känt att du måste ha en franchise quarterback för att över huvud taget vara en cocntender till Super Bowl och trots att det har funnits några få undantag så har alla Super Bowl-mästare haft quarterbacks som idag räknas som de bästa någonsin på positionen.

Ravens trodde att man hade hittat sin QB när man plockade Joe Flacoo som nummer 18 totalt i 2008 års draft.

Med sina två meter och 110 kilo så besatt han i alla fall de fysiska attribuden som behövdes och han visade omedelbart sin potential och han tog laget till slutspel varje gång under hans första tre år som starter i Ravens. Hans 36 vinster på sina tre första säsonger är delat NFL-rekord. Den enda som lyckats med denna bedrift var Dan Marino. Han har dessutom två +3600 yards säsonger bakom sig, detta har fått folk att påstå att Flacco blir våran nästa stora stjärna.

Men efter att ha sett Flacco få härdsmälta varje jävla säsong, tre år i rad i slutspelet så tycker jag att det är befogat att ställa sig frågande till om han verkligen har det som krävs för att ta Ravens till en efterlängtad titel.

Givetvis är det svårt att ifrågasätta hans position som starter för Ravens med hans grundsäsongsstatistik men det är oroväckande att han är i princip helt oförmögen att prestera när det hettar till i slutspelet. Trots att han lett laget till fyra vinster i slutspelet så har han en bedrövlig statistik. Han har bara satt 53% av sina passningar, passat till fyra touchdowns och kastat sju interceptions på sina sju slutspelsmatcher. Bedrövligt i jämförlse med hur han har gått i grundserien där han satt 65% av sina passningar och har nästan en two-to-one touchdown-to-interception ratio (60 touchdowns mot bara 34 interceptions).

Med tanke på att en QBs clutch performance (låneord från Madden, svensk översättning?) är beroende av utgången av slutspelsmatcherna är det oroväckande att han inte kan "steppa upp sitt game" när han har press på sig. Jag antar att Ravens föreståndare, slipsnissar och de som bestämmer också känner oro. För det borde dom. I år hade han dessutom uppgraderat offensiven, rejält, och förväntningarna måste ha varit att gå längre än till divisionsrundan.

Visst, precis som jag skrev i förra inlägget här nedan , så ska man ju också ge en känga till Flaccos "närmaste" (typ Boldin, Ray Rice och Houshmandzadeh) också vek ner sig när det verkligen gällde men när man ser reprisbilder från matchen är det uppenbart att Flacco INTE är redo att ta fullt ansvar för sitt offense ännu. Han har armstyrkan till att göra stora spel men han misslyckas med att sätta passningarna som ändrar momentum i matcher. Inte förrän han förbättrar sig på den punkten så kommer i alla fall jag att betrakta honom snarare som en game manager än en playmaker på sin position.

I en liga som domineras av playmakers måste Ravens få Flacco att bli något mer än den säkra caretakern han är idag. I alla fall om man har som mål att vinna Super Bowl inom en snar framtid. Jag hoppas för både Ravens och Flaccos egen skull att han lyckas ta några kliv ytterliggare denna offseason. För med en Flacco som spelar som han gör idag kan man glömma Super Bowl!

Steelers var mentalt starkare.

Det exakta ögonblicket då Pittsburgh Steelers förvandlade Baltimore Ravens till inget annat än tras-talkande luft? Det enkla svaret är att det var när man gjorde 21-21, man hade då matchen under kontroll igen. Det var som om man tappade ett städ på Ravensspelarnas tår, trots oavgjort är jag övertygad om att Steelers spelare visste att man skulle avancera till conferencefinal. Steelers lyckades inte bara att vända ett fjorton poängs underläge i halvtid till vinst utan man pissade på sitt motstånd som hade segern som i en liten ask. Ett underbart, brutalt och disciplinerat running game avgjorde matchen som var en mental boxningsmatch i 4 timmar. Ravens blev knockade.

Det här är ligans största "derby" eftersom att rivaliteten består av så många lager. Det är inte bara en fotbollsmatch, det är något mycket större. När man dessutom möts i slutspelet är matchen hetare än napalm. "They asked for us" sa Steelers WR Hines Ward. "They keep asking fo us. Sometimes, my mom always said, be careful what you ask for". Ward har spelat i ligan i 13 år och han lever för slutspelsmatcherna. Nu är han en match ifrån sin tredje Super Bowl. Men inget skänker honom mer glädje än att köra över Ravens. På Steelers första offensiva spel så blev Ward flaggad för ""unnecessary roughness". På det första spelet. Det var förresten en av 15 penalties i matchen. "Some guys don't particularly like the way I go after guys," sa Ward, fruktad bland motståndare för sitt fysiska spel. "But the first personal call, it was just funny that I've got four guys beating me up under the pile and I come out with the personal foul. It wasn't even offset[ting] calls. I just chuckle about it.'' Han skrattade inte i halvtid. När Ravens ledde med 21-7. Ingen skrattade. Jag antar att det inte var särskild hög stämning i Steelers omklädningsrum då. Men det är förståeligt. Steelers hade ju faktiskt tagit ledningen men man hade också sett Ray Rice köra Troy Polamalu som en ångvält på väg mot sin touchdown, man hade stått som fån när Cory Redding enklet plockade upp Roethlisbergers fumble och man hade sett sin egen RB fumbla bort bollen till Ravens, något som också ledde till en TD. Ravens var övernaturligt bra och tvekade inte att gnugga det i ansiktet på hemmalaget. Hines Ward är inget stort fan av Ravens sätt att uppföra sig:
"They always pride themselves on bullying guys, bullying people, they always do all the trash talking. They've been trash talking all week. Talking about how they want to break Ben's nose again, stuff like that. Sometimes when you're fighting a bully, you've got to just hit them in the mouth and shut them up.''
Steelers är i AFC-final för att man var mentalt starkare. Så enkelt är det. Man slog mobbarna på käften.

Ravens fans skyller förlusten på Flacco. Men det var inte han som tillät fem sacks och det var inte han som tappade en enkel passning på 4th down (Houshmandzadeh). Det var inte Flacco som gav upp dom där 31 poängen. Med andra ord, en hel drös av Ravens spelare kollapsade under press. Det gjorde inte Steelers. Man höjde sig i stället. Jag tror att båda lagen trodde att man kunde vinna lördagens match, men man måste kombinera tro med prestation. Det gjorde inte gästerna och när man inte presterade tappade man även tron. Det kunde man tydligt se på Ravens kroppsspråk. Varenda en som tillhörde laget spenderade större delen av andra halvlek med att skaka på huvudet i misstro. Inte ens lagets GM trodde längre på det lag han själv byggt upp.

Steelers var mentalt starkare, man trodde på sig själva och man presterade under press. Hines Ward lämnade matchen med ett stort leende på läpparna. Det är det man gör när man har slagit mobbaren på käften. Man ler. Man njuter.

Big Ben avgjorde när Steelers vann oförtjänt.

Divisional Round Game

Pittsburgh Steelers - Baltimore Ravens

31 - 24

En hyffsad comeback i matchen för Ben Roethlisberger, Steelers hittade rookien Antonio Brown med ett 58 yard långt pass med mindre än två minuter kvar att spela. Därmed hade Ravens inte längre någon chans att vinna mot sina antagonister. Fyra plays senare, i denna tuffa match, sprang Rashard Mendenhall in sin andra TD för matchen.

Precis före säsongens längsta kast sa Roethlisberger följande till sin offensiva coach: "Let's send him. Let's just chuck it deep. If they pick it, it will be a pick way down there, just as good as a punt. ... I just throw it as far as I can."Långt kunde han kasta också tydligen. Brown gjorde sin karriärs största och viktigaste mottagning. Steelers är en match ifrån sin tredje Super Bowl på sex säsonger. Man möter, lite överraskande, New York Jets som i söndags natt slog ut favoriten New England Patriots. Han är en vinnare av rang, Ben Roethlisberger. Det syntes tydligt i den här matchen men har har haft en tung säsong. Han liv och hans rykte rasade samman när han blev anklagad för våldtäk för tio månaders sedan, trots att åtalet lades ner så blev han avstängd av ligan i fyra matcher. Trots det lyckades han ta sitt Steelers till en first round bye. Men han är en riktig vinnarskalle och en smart QB, han producerar spel som ingen annan och ofta är det coach Tomlin som får rätta sig efter Ben och inte tvärtom.

INTE MYCKET TILL DERBY, ENLIGT STATISTIKEN
När Steelers möter Ravens så har Steelers vunnit med i snitt 11 poäng och tagit 120 yards mer per match än Baltimore. En When the Steelers möter and Ravens meet in the postseason, Pittsburgh has averaged nearly 11 points and 120 yards more a game more than Baltimore. Siffror som inte alls känns speciellt derbyaktiga. Så stora blev dock inte siffrorna i lördags och jag är övertygad om att det här är en förlust som kommer att svida i flera år för alla som har någon som helst kärlek till Ravens. Man ledde med hela 21-7 efter att ha pressat Steelers till två turnover (båda konverterade till touchdowns). Men Steelers kunde studsa tillbaka in i matchen, med samma mynt. Ravens klantade bort hela tre turnovers i den tredje kvarten. Det var så bedrövligt att se. Man tappade 4 yards totalt i offensiven de första 15 minutrarna efter halvtidsvila och avslutade sista halvlek med bedrövliga 28 yards i offensiven. Det håller absolut inte mot Steelers. Det hade knappt hållit mot Bills. Totalt så gick hemmalaget för 263 yards medan Baltimore bara lyckades skrapa ihop 126

DÅLIGA MATCH AV FLACCO, T.J. SYNDABOCK
Joe Flacco gick var just och pass 50procentig i sina passningar och lyckades bara ta 125 yards och kastade en interception. Men det var inte han som blev Ravens syndabock, även om hela laget var helt under isen sista halvlek så var det en enskild spelare som fick stå och skämmas inför kamerorna efter matchen. T.J. Houshmandzadeh tappade ett perfekt kastat (ett av få) pass från Flacco på Steelers 38 med drygt minuten kvar. Bedrövligt dåligt att missa fånga den passningen och än mer bedrövligt i en sådan här viktig och jämn match. Även om Flacco och offensiven var under all kritik i andra halvlek så vill ja ändå inte helt medge att det var där man förlorade matchen. Man fullständigt pissade på Steelers till en början. Nej, man förlorar för att man hade oerhörda problem att försvara och skydda bollen. Inte ens med en betryggande ledning kunde man spela säkert. Man hade helt enkelt inte förmågan, kylan och rutinen att stänga matchen.

DET VÄRSTA ÄR ÖVER, NU BLIR DET BARA BÄTTRE
När Ravens är ute ur leken så väntar nu match mot Jets för Steelers. Ett lag man faktiskt förlorade mot under den gångna säsongen (17-22) men det ska absolut inte vara något hinder så länge som man spelar som man gjorde i andra halvlek i lördags. Baltimore ledde med 21-7 då Ryan Clark tvingade Ray Rice till en ovanlig fumble som LaMarr Woodley recovrade, något som väckte de knäpptysta 65 000 åskådarna på Heinz Field. Steelers var värdelösa första halvleken och att de blev utbuade inför paus av den egna publiken var befogat och det verkar ha hjälpt för man kom ut som ett helt annat lag. Mendenhall sprang för 14 yards och Roethlisberger hittade McClain innan Flacco skulle göra sitt kanske största misstag i karriären så här långt. Han passade till TE Todd Heap men kastade för högt och bollen landade mitt i famnen på Clarks för en interception. Tre spel senare hittade Roethlisberger gamle trofaste Hines Ward (helt osynlig fram tills dess) för en touchdown. Steelers hade kvitterat!
Ravens spelare satt med tomma blickar på sidlinjen och kunde inte förstå att de hade slarvat bort en sådan ledning och det var helt omöjligt att komma tillbaka skulle det visa sig. Roethlisberger gick 19/32 då han vann sin sjunde raka match mot Ravens. Baltimore gjorde sin tredje turnover på nio minuter när Matt Birk snappade sig själv i stjärten och Flacco hade inte en chans att nå bollen. En komisk situation som visade tydligt att Ravens inte hade något att komma med längre, ingenting fungerade. Spelet därefter satte Steelers ett field goal och man hade ledningen för första gången sedan öppningsdriven. Ravens svarde dock snabbt med field goals från Cundiff. Men det var på tok för mycket tid kvar på klockan då Steelers återigen fick bollen, Roethlisberger är den bästa i ligan på 4th Quarter Comebacks (om jag inte har min statistik helt fel) men det blev väldigt intressant på slutet. Ravens stod upp riktigt bra men det var en person som ville bli hjälte. Mendenhall sprang in en touchdown med minuten kvar att spela.

MATCHENS KONSTIGASTE SITUATION
På hemmalagets första spel efter kickoff efter Ravens första TD i Q1 kastade Big Ben incomplete, på 2nd& 10 blev han av med bollen då Terrell Suggs slagit den ur händerna på honom. Roethlisberger pump-fejkade men han aldrig dra armen framåt. Medan Suggs firade vad han trodde var en incompletion så låg bollen orörd på gräset i hela tre sekunder. Ravens DT Haloti Ngata var närmast bollen men ingen rörde den förrän en alert Redding insåg att ingen hade blåst av. Enkelt plockade han upp bollen och sprang in med den i end zone. Då såg det väldigt enkelt ut för Ravens. Alldeles för enkelt för att vara ett derby där det alltid är jämnt. Man borde ha vetat med sig att det inte skulle bli så enkelt som det såg ut att kunna bli till en början.

Noterbart:

• Mendenhall var bästa rusher med ynka 46 yards på 20 löpningar med boll
  
• Det var 11 sacks i matchen, sex från Ravens, varav tre kom från Suggs. Steelers LB James Harrison mäktade också med tre sacks.
  
• I och med vinsten är Steelers numer 9-0 i slutspelsmatcher mot divisionsrivaler.
• Ravens blev det åttonde laget i NFL-slutspelets historia att misslyckas med att ta över 100 yards de första tre kvartarna...
  
• ...även de andra sju lagen förlorade.
  

Divisional round. NYJ@NE

VS.

Det är samma Jets som går in i matchen ikväll som blev fullständigt förnedrade av Patriots för sex veckor sedan (45-3), Jets måste göra följande två saker: 1) Man måste hitta ett sätt att undercuta Pats som har gjort 31 poäng eller mer i 8 raka matcher 2) Öka produktionen på offensiven som är känd för att försvinna när inte Sanchez är på topp. Men jag har svårt att se Jets ta det här. Jag tror att man måste förlita sig mycket på springspelet i Tomlinson och Greene. I den formen är Jets faktiskt riktigt vassa. Det är även då Patriots defensiv är extra sårbara, då motståndaren väljer att springa med bollen. Men att springa sig till seger låter inte troligt, för det kommer att krävas 4-5 touchdown. Jets kommer inte att kunna spela defence som man gjorde mot Colts då Manning ofta hade 7 spelare framför sig. Det gick mot Colts då dom inte har några RBs förutom en kille som blev petad av Bills (Rhodes). Jets har dessutom varit kända för bra defence och ST som kunnat ta chanser och producera poäng. Men i år har ett annat lag varit bättre på det. New England Patriots.

Plats: Gillette Stadium
Tid: 22.30
Väderprognos: Lätt snöande och knappa minusgrader.
TV: TV10, Viasat Sport HD, CBS

Skadade/icke tillgängliga spelare:
New England: Fred Taylor RB, Thomas Clayton RB, Taylor Price WR, Mark LeVoir T, Rich Ohrnberger G, Myron Pryor DL, Marques Murrell LB, Tony Carter CB.
New York: Brad Smith WR/KR, John Conner FB, Vernon Gholston DE, Jarron Gilbert DT, Matt Mulligan TE, Jeff Cumberland TE, Marcus Dixon DT, Kellen Clemens QB

Senaste möte:
Lagen möttes för 6 veckor sedan och Rex Ryan blev totalt utcoachad. Patriots vann med 45-3.

Favoriter:
New England Patriots är stora favoriter i min bok. Man har ligans i särklass bästa QB och en coach som låter spelet tala istället för käften gå. Dessutom tycker jag att Pats är starkare på exakt alla positioner. Att man dessutom vågar bänka Wes Welker efter interna kontroverser visar ju att Patriots är självsäkra.

Divisional round. SEA@CHI

VS.

Chicago Bears är tiopoängsfavoriter att vinna den här matchen och statistiken talar inte för Seahawks. Man är 2-6 borta den här säsongen och man har bara vunnit en enda slutspelmatch på bortaplan i klubbens historia. Det lär inte hända den här gången heller. Trots att det här är Bears första slutspelsframträdande på fyra år så har man ett väldigt rutinerat lag, 27 spelare har tillsammans lyckats skrapa ihop 114 slutspelsmatcher. Ett av undantagen är faktiskt QBn Jay Cutler. Jag tror att Bears vinner och att coach Smith får förlängt kontrakt efter matchen. Helt makalöst att det inte skett ännu.

Seattle å andra sidan siktar på att vinna sin första slutspelsmatch på bortaplan sen det att man slog Miami Dolphins 1983. Då vann man på ett oerhört disciplinerat försvar. Men, om man vill, kan man se likheter. Det laget, precis som det här, hade en ny coach. Det laget, precis som det här, var fjärdeseedade. Det laget, precis som det här, slog femteseeden i WC-rundan. Det Dolphinslag de mötte var andraseedade, precis som dagens motstånd i Bears. Hasselbeck har spelat riktigt bra nu några matcher i rad och han måste fortsätta med det, man måste också neutralisera Julius Peppers precis som man gjorde sist man mötte Bears. Seattle måste se upp, inget annat lag har tvingat fram lika många turnovers som Chicago. Det här blir något att bita i.

Plats: Soldier Field
Tid: 19.00
Väderprognos: Lätt snöfall och riktigt jävla kallt. Termometern visar -15 i Chicago.
TV: TV10 (sändningen börjar 18.55), Viasat Sport HD, FOX

Skadade/icke tillgängliga spelare:
Chicago: Pisa Tinoisamoa, LB
Seattle: Enda frågetecknet är Lofa Tatupo, LB som lider av sviterna från en hjärnskakning.

Senaste möte:
Seattle vann faktiskt förra mötet mellan lagen. Det var i vecka 6 lagen möttes, någon gång i oktober. På just Soldier Field. Seahawks vann med 23-20.

Favoriter:
Snö och minusgrader. Ingen kan ju på allvar tro att Seattle ska ha en chans att ta hem det här. Nä, Bears vinner och avancerar till NFC-final!

Tre ord...

...GREEN BAY PACKERS!

En imponerande förnedring!

Kort bara om Steelers-Ravens. Vilken jävla match!
Men vad hände med Ravens? Så som man pissade på Steelers i första ska man bara stänga matchen, kanske gick det lite för lätt? Jag tror det. Plus att OLen började svika samt att Flacco blev helt värdelös.

Nu Falcons mot Packers. Lär knappast bli lika intressant men säkert ändå väldigt underhållande. Jag tror att vinnaren av denna match spelar Super Bowl!

Heja Packers!

Divisional round. GB@ATL

VS.

Många tror på en smärre skräll inatt. Vissa oddssättare sätter Atlanta som knapp favorit med en ynka poängs marginal. Visst mötet mellan lagen i vecka 12 var jämn. Men ser man till historien så har NFCs #1-seed vunnit sin divsional round 18 gånger av 20. Vinner Packers i natt är det bara tredje gången på 21 år som #1-seeden åker så här tidigt. Men det kan ändå gå vägen för Packers, i mötet under vecka 12 så lyckades man stoppa Falcons reciever Roddy White på ett mycket bra sätt. Olyckligt nog så fick man inte stopp på Tony Gonzalez. Han måste stoppas denna gång. Packers är ju annars väldigt bekväma vid den här typen av vinna-eller-försvinna matcher och kan ha en fördel där. Det hela började ju redan vecka 16 för Packers då de visste att de var tvungen att vinna sina återstående matcher mot Giants och Bears, vilket man gjorde, och av bara farten slog man sensationellt ut Eagles förra helgen.

Falcons då? Ja man har ju fördelen av att få spela hemma där man har varit riktigt starka i år. Man har bara förlorat en enda match i Georgia Dome. Dessutom har man ju självförtroendet med sig och man vet att man kan slå Packers, men det är inte samma Packers nu som vecka 12. Man går upp emot ett mycket bättre lag. Dessutom är Green Bay betydligt mycket hetare och det är lite samma situation här som i Ravens@Steelers, där Falcons fått vila en vecka men Packers har tempot i kroppen. Defensiven är knappast det första man tänker på när man hör Falcons men det är där det kommer att avgöras i natt, det slår jag vad om. Kan man spela lika bra defensivt som man gjorde när man mötte Packers i november så är mer än halva matchen vunnen. Falcons svaga punkt blir annars ikväll den lilla Cristopher Owens på CBn som kommer att ersätta skadade Brian Williams. Owens blir en måltavla för Packers offensiv.

Plats: Georgia Dome
Tid: 02.00
Väderprognos: 5-6 grader med växlande molnighet.
TV: TV10, Viasat Sport HD, Fox Sport

Skadade/icke tillgängliga spelare:
Atlanta: Brian Williams CB.
Green Bay: Atari Bigby S, Korey Hall FB, Frank Zombo LB.

Senaste möte:
Möttes den 28 november 2010 i just Atlanta. Hemmalaget vann då med knappa 20-17.

Favoriter:
Det är oerhört jämnt här men Atlanta måste bara ses som favoriter i den här matchen, Hemmaplan avgör. Ändå är jag mäkta imponerad av Packers slutspurt och deras spel de senaste matcherna. Det är som upplagt för en riktigt go match!

Divisional round. BAL@PIT

VS.

Det är i slutspelet man gör sig ett namn och det är nu upp till bevis för Joe Flacco, han måste fortsätta att prestera på topp om Ravens ska ha någon som helst chans att få spela Super Bowl. Han är bara 2-5 och han har aldrig slagit dom när Ben Roethlisberger varit med. Flacco har annars rätt bra playoffstats (4-2) men rent individuellt är statistiken i dom matcherna inte alls imponerande. Bortsett från förra helgens match. Annars är det här en sån där match då starten är oerhört viktigt, speciellt då ligans två bästa defensiv är med. Pittsburgh har fått njuta av en byeweek men de kan ligga dom i fatet nu då de måste vara på tå från start. Steelers har inte spelat sedan 2/1, mot Browns, och det var knappt en match. Man vilade många viktiga spelare i slutet och vann enkelt med 41-9.

Plats: Heinz Field
Tid: 22.30
Väderprognos: Molnigt och minusgrader.
TV: TV10, Viasat Sport, Viasat Sport HD, CBS.

Skadade/icke tillgängliga spelare:
Pittsburgh: Aaron Smith DE (questionable)
Baltimore: Matt Birk C (questionable), Chris Carr CB (questionable) och Tom Zbikowski S (questionable)

Senaste möte:
Möttes den femte december 2010 i Baltimore. Steelers vann med 13-10.

Favoriter:
Enligt fansen på NFL.com så är det helt jämnt. 50% tror på hemmvinst, lika många tror att Ravens kan vinna. Jag är lika delad. Steelers har fördel i form av hemmaplan, och det är en stor fördel speciellt på Heinz Field. Ravens däremot har en match i benen medan Steelers har vilat hur länge som helst. Hjärtat vill ha Ravens vidare. Hjärnan säger Steelers. Troy Polamalu är tillbaka och fit for fight. Får han bara Flacco ur spel ikväll så vinner man.