Oakland Raiders ägare, i typ ett halvt århundrade, Al Davis gick tragiskt bort i lördags. Han blev 82 år gammal. Davis, som redan är inskriven i Hall of Fame, dog i sitt hem enligt klubben.
"The Oakland Raiders are deeply saddened by the passing of Al Davis, Al Davis was unique, a maverick, a giant among giants, a true legend among legends, the brightest star among stars, a hero, a mentor, a friend" skrev Raiders i ett uttalande.
Absolut, Al Davis är en av de viktigaste profilerna i NFLs historia. En rebell som gör allt för att få sin vilja igenom, även om det innebär rättegång. Det blev tydligt under 80-talet då han gick till domstol för att få flytta sitt lag från Oakland till Los Angeles och vann. Även efter det att han flytta hem laget igen så lämnade han in en stämningsansökan på $1 miljard dollar för att säkerställa att han fortfarande ägde rätten till marknaden i L.A. Före detta debacle, om man nu får kalla det det, så hade han en central roll då det gällde att sammanföra AFL med det redan mer etablerade NFL. Inte för att han var för en sammanslagning utan för hans strävan att locka NFL-spelare till sitt lag. Detta ledde till en sammanslagning i vad som nu är USAs överlägset mest populära sport.
"Al Davis's passion for football and his influence on the game were extraordinary," sa NFL-bossen Roger Goodell. "He defined the Raiders and contributed to pro football at every level. The respect he commanded was evident in the way that people listened carefully every time he spoke. He is a true legend of the game whose impact and legacy will forever be part of the NFL."
Men det är inte riktigt sant, Davis var ingen NFL-man i den företagsbemärkelsen Goodell menar.
Inte med tanke på hur han klädde sig - oftast i svartsilvriga träningsoveraller.
Inte med tanke på hur han hade sin frisyr - backslick som på 50-talet.
Inte på det sättet han pratade - Någon blandning av Brooklyndialekt med inslag från södra amerika.
Absolut inte med tanke på hur han gjorde business - på sina egna villkor. Alltid. På. Sina. Egna. Villkor.
Davis var en man som visade vägen och trampade upp stigar i tidigare outforskade marker. 1988 anställde han Art Shell, den första afroamerikanske coachen i modern tid. Han anställde den andre latinamerkanske tränaren i modern historia (Tom Flores), när han utnämnde Amy Trask som VD så var hon den första kvinnliga VDn i NFL (och är idag den enda). För detta, bland annat, blev han även belönad 1992 då han valdes in i Pro Football Hall of Fame.
Något som många också säger om Davis är hur ofelbart lojal han var till sina spelare, även om de hade bytt klubb. Davis gick nämligen under principen att om du en gång varit en Raider så är du det för resten av ditt liv.
Coach Hue Jackson berättade den dystra nyheten om Davis bortgång på ett möte i Houston i lördagsmorse. Samtidigt, i Almeda, strömmade silversvartklädda fans till Raiders huvudkontor där en svart flagga me den kände piratloggan som utgör Raiders klubbmärke hängde på halvstång. Där, nedanför den vajande flaggan, anordnades en provisorisk minneslund som snabbt växte sig stor. Folk kom med flaggor, fotbollsformade ballonger, pom-poms och blommor och la nedanför flaggan, brevid ett ensamt brinnande ljus.
"It's like losing a grandfather," sa Rob Ybarra från Alameda till ESPN. "He's such an icon. The face of the Raiders. It's hard to put into words how much he meant to everyone." Ybarra hade skyndat sig till närmsta blomsterhandlare så fort han hört om Davis bortgång och köpte sig en redig bukett att lägga vid minneslunden.
Davis har beskrivits som charmig, grälsjuk och medkännande. Men för mig är han nog mest känd som en rebell, en rebell som etablerade ett lag vars silver-svarta färger och piratlogotyp symboliserar han attityd gentemot auktoriteter, både på plan och vid sidan av. Fram till den senaste tidens nedgång så var han en vinnare, mannen som coach, sen ägare tillika GM och allting samtidigt grundade något som han själv kallade för "the team of the decades" baserat på ett annat slogan: "Commitment to exellence". Raiders var verkligen "excellent" under en period då man vann tre Super Bowl under 70- och 80talet och man var ständigt en av favoriterna, en organisation fylld av rejects och hungriga spelare som ständigt gjorde det jobbigt för motståndarna.
"Al was a football man -- his entire life revolved around the game he loved," sa Titans ägare Bud Adams, tidigare ägare till AFL-laget Houston Oilers. "He worked his way up through the ranks and had a knowledge of all phases of the game. That experience aided him as an owner. He was quite different from every other owner in that way. As an AFL guy, he was in that group of people who pushed our league forward. I didn't get to see him over the last few years and I know many, including myself, will miss him."
Davis föddes i Brockton, Massachusetts men växte upp i Brooklyn och gick vid Erasmus High School, en språngbräda för många kända personer inom sport, affärsverksamhet och i nöjesvärlden. Bland andra Barbra Streisand. Efter universitetsexamen från Syracuse blev han assisterande tränare för Baltimore Colts vid 24 års ålder. 1960 var han assisterande i L.A. Chargers som då spelade i den nya ligan; AFL. Bara tre år senare, 1963, anställdes han av Raiders och blev där den yngste tränaren/GMn i historien (33) som gick under namnet "raid-us" då man startat sin franschise 9-23. Med Davis vid rodret blev det dock bättring. På tre säsonger vann man 23 matcher, förlorade 16 och spelade tre oavgjorda matcher. Första säsongen med Davis som coach/GM gick man 10-4. Sen köpte han in sig i franschisen och blev "managing general partner", en position han satt på till sin död. Som många av de lovande, duktiga coacherna (Madden, Shanahan, Kiffin) han anställde fick uppleva så var det Davis som var The Coach. Han styrde från sidlinjen där han ropade ut spel, eller skickade ner springpojkar med budskap till tränaren från sin loge.
1966 blev också boss över AFL.
Men långt innan dess hade han redan börjat sin rebelliska bana. Det fanns en oskriven regel mellan denna unga, nya ligan och etablerade NFL om att man kunde slåss om samma draftval men etablerade spelare och stora stjärnor skulle man låta bli. Visst placekicker Pete Gogolak var kanske den förste att bryta mot den regeln men det var Davis som var den förste att gå efter riktiga NFL-stjärnor. I hans försök att skapa bättre publik till både AFL och Raiders värvade han in NFL-kvartsbackarna John Brodie och Roman Gabriel bland andra. Davis lilla vendetta var startskottet till de första samtalen om en sammanslagning, trots att Davis själv inte var för en sådan. Men ledda av Kansas Citys Lamar Hunt så kom AFLs ägare fram till att en fred mellan ligorna nog var det bästa. En draft hölls och första Super Bowl spelades 1966 där Grenn Bay Packers slog Kansas City, för att redan året därpå försvara titeln mot Davis Raiders. 1970 var den totala sammanslagningen ett faktum och NFL fick den struktur vi känner igen än idag, men det var Pete Rozelle som blev commissioner för ligan, inte Davis som så gärna ville ha jobbet. Han gick då tillbaka till Raiders och ledde ett lag som vann Super Bowl -76, -80 och -83(LA). Man hade ett minst sagt häftigt lag på den tiden med spelare som John Matuzak, Lyle Alzado och Mike Haynes, spelare som inte passade in någon annan stans. Man kombinerade dessa med talanger från närområdet som Stabler, Gene Upshaw, Tatum med flera. Efter att ha flyttat tillbaka Raiders till där de hör hemma så visade Davis återigen upp sin rebelliska sida. Han var inblandad stämningsansökningar och brottsmål i både norra och södra Kalifornien. Ett mål rörde, som jag berättat om ovan, rättigheterna till marknaden i L.A. och i den andra rättegången stämde Davis Oakland för att de misslyckats med de utbetalningar de lovat om de fick tillbaka Raiders.
"Personally, I was fond of him. He battled with the NFL, and a lot of us wished that had not been where things went, but under all that was a person I respected. It saddens me to hear that he is gone." säger Bengals ägare och president Mike Brown.
Ju äldre Davis verkar ha blivit, ju sämre känns det som om det har gått. Visst, man tog sig till Super Bowl 2002 (förlust mot Tampa Bay) men ett tag var man hopplöst värdelösa och klart säsmst i ligan i nästan allt som går att mäta. Jag tror det var en period där som man bytte coacher lika ofta som normala människor byter underkläder.
Jag tycker att det är passande att årets Raiders är byggt på riktigt gammalt klassiskt Radiermanér, med snabba spelare i offensiven som dessutom kan utgöra hot vid djupa spel, något Davis alltid gillade. En defensiv som är fysisk och kapabel till att sätta press på QBn.Sen har man ju Stanford Routt också en CB som är grym i man-coverage.
Tidigare en vanlig syn vid träningar, traing camp och i omklädningsrummet men på senare tid har man inte sett speciellt mycket av Davis annat än när det har kommit till att sparka tränare. Vilka spektakel det har varit förresten. Davis har på de presskonferenserna oftast spytt mer galla över den sparkade tränaren än vad han har berömt den nye. Han var inte med på en enda träning under sommaren training camp och han missade matchen mot Buffalo, som för övrigt endast var den tredje matchen han missat under sina 49 i år i klubben!
Trots att han inte längre var en offentlig person ur den bemärkelsen så har han ändå varit högst involverad i laget, allt från draft, signering av nya kontrakt till att lägga upp spelstrategier med coacherna. Hue Jackson säger att han aldrig tidigare jobbat för en ägare som förstår och taktikpratar om spelet som Davis gör:
"I've never had the opportunity to sit and talk football, the X's and O's and what it takes to win in this league consistently on a consistent basis, and there's nothing like working for Coach Davis."
Medan att många av ligan högsta chefer och andra klubbars ägare inte riktigt drog jämnt Davis så har vänner och forna spelare sett honom som en symbol för lojalitet. När hans fru drabbades av hjärtinfarkt på 70-talet flyttade han in på sjukhuset och bodde där i över en månad och när han hörde att en avlägsen släkting var riktigt sjuk erbjöd han denne medicinsk hjälp, vad det än skulle kosta. Någon återbetalning var det ingen fråga om tycket Davis.
Vad man än tycker om Davis, bra eller dålig. Rebell eller inte. Davis död kan inte gå obemärkt förbi och man kan inte undgå att beundra vad denna man gjort för både sporten och för Oakland Raiders. En av sportens allra största genom tiderna har lämnat oss och det är givetvis oerhört tragiskt. Men den skulle komma, det visste vi. Det visste även Davis:
"I can control most things, but I don't seem to be able to control death."
Davis lämnar efter sig sin fru Carol och sin son Mark, som Davis sa skulle ta över laget efter hans bortgång.
Vila i frid Al Davis
Just win, baby!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar