Steelers var mentalt starkare.

Det exakta ögonblicket då Pittsburgh Steelers förvandlade Baltimore Ravens till inget annat än tras-talkande luft? Det enkla svaret är att det var när man gjorde 21-21, man hade då matchen under kontroll igen. Det var som om man tappade ett städ på Ravensspelarnas tår, trots oavgjort är jag övertygad om att Steelers spelare visste att man skulle avancera till conferencefinal. Steelers lyckades inte bara att vända ett fjorton poängs underläge i halvtid till vinst utan man pissade på sitt motstånd som hade segern som i en liten ask. Ett underbart, brutalt och disciplinerat running game avgjorde matchen som var en mental boxningsmatch i 4 timmar. Ravens blev knockade.

Det här är ligans största "derby" eftersom att rivaliteten består av så många lager. Det är inte bara en fotbollsmatch, det är något mycket större. När man dessutom möts i slutspelet är matchen hetare än napalm. "They asked for us" sa Steelers WR Hines Ward. "They keep asking fo us. Sometimes, my mom always said, be careful what you ask for". Ward har spelat i ligan i 13 år och han lever för slutspelsmatcherna. Nu är han en match ifrån sin tredje Super Bowl. Men inget skänker honom mer glädje än att köra över Ravens. På Steelers första offensiva spel så blev Ward flaggad för ""unnecessary roughness". På det första spelet. Det var förresten en av 15 penalties i matchen. "Some guys don't particularly like the way I go after guys," sa Ward, fruktad bland motståndare för sitt fysiska spel. "But the first personal call, it was just funny that I've got four guys beating me up under the pile and I come out with the personal foul. It wasn't even offset[ting] calls. I just chuckle about it.'' Han skrattade inte i halvtid. När Ravens ledde med 21-7. Ingen skrattade. Jag antar att det inte var särskild hög stämning i Steelers omklädningsrum då. Men det är förståeligt. Steelers hade ju faktiskt tagit ledningen men man hade också sett Ray Rice köra Troy Polamalu som en ångvält på väg mot sin touchdown, man hade stått som fån när Cory Redding enklet plockade upp Roethlisbergers fumble och man hade sett sin egen RB fumbla bort bollen till Ravens, något som också ledde till en TD. Ravens var övernaturligt bra och tvekade inte att gnugga det i ansiktet på hemmalaget. Hines Ward är inget stort fan av Ravens sätt att uppföra sig:
"They always pride themselves on bullying guys, bullying people, they always do all the trash talking. They've been trash talking all week. Talking about how they want to break Ben's nose again, stuff like that. Sometimes when you're fighting a bully, you've got to just hit them in the mouth and shut them up.''
Steelers är i AFC-final för att man var mentalt starkare. Så enkelt är det. Man slog mobbarna på käften.

Ravens fans skyller förlusten på Flacco. Men det var inte han som tillät fem sacks och det var inte han som tappade en enkel passning på 4th down (Houshmandzadeh). Det var inte Flacco som gav upp dom där 31 poängen. Med andra ord, en hel drös av Ravens spelare kollapsade under press. Det gjorde inte Steelers. Man höjde sig i stället. Jag tror att båda lagen trodde att man kunde vinna lördagens match, men man måste kombinera tro med prestation. Det gjorde inte gästerna och när man inte presterade tappade man även tron. Det kunde man tydligt se på Ravens kroppsspråk. Varenda en som tillhörde laget spenderade större delen av andra halvlek med att skaka på huvudet i misstro. Inte ens lagets GM trodde längre på det lag han själv byggt upp.

Steelers var mentalt starkare, man trodde på sig själva och man presterade under press. Hines Ward lämnade matchen med ett stort leende på läpparna. Det är det man gör när man har slagit mobbaren på käften. Man ler. Man njuter.